Erkännande från en djupt belägen hjärnvindling, en lördagskväll i oktober

Det här är ett inlägg som ska komma att handla om något som är rätt pinsamt att förtälja, och det är inte utan att riskera att stämplas som sinnesförvirrad som jag skriver dessa rader. Om man kör tunnelbana, vilket jag gjorde under en alltför lång period av mitt liv, så har man en hel del tid att slå ihjäl inne i sitt huvud, under tiden som kroppen rutinmässigt utför de intelligensbefriande rörelser som krävs för att köra ett tåg.

Precis vid infarten till hållplatsen S:t Eriksplan på gröna linjen, längs norrgående spår, så står det på höger sida om spåret en uppsättning pelarliknande betongsegment. Ligger man exakt under den högsta tillåtna hastigheten och kisar litegrann, och föreställer sig att konturerna som dessa pelare bildar när de susar förbi är taktslag och inte pelare, så håller de exakt samma takt som synthslingan som spelas precis före första refrängen i ABBA:s låt S.O.S från -75.

Det här är inget jag hittar på, det är alldeles sant. Så varje gång jag körde förbi den där jävla stationen på väg norrut, och råkade snegla på de där pelarna, så fick jag den låten på hjärnan. I tre och ett halvt år. Ännu en anledning i mängden till att jag avskydde mitt jobb.


Ca 40 sekunder in i videon är synthslingan jag syftar på.





Andra bloggar om: , , , ,

Kommentera här: