Bland snapphanepack och lokalidioter
Hej hopp! En stockholmare fick inte jobb i Lund pga att han var just stockholmare."Stockholmare här nere ses som ett skällsord av många", lär han ha fått som förklaring av den ansvarige chefen. Jag - en norrländsk f.d. 08:a och numera skåning - borde ju vara synnerligen väl lämpad att bena ut detta smått komiska fördomselände.
För det första: Stockholmare användes som skällsord av många även i justStockholm(stad i världen). Oftast så syftade det då på första generationens stockholmare som överkompenserade sitt storstadskomplex med backslick, fula dolce & gabbana-brillor och taskigt kamouflerad värmländska eller skånska (obs, ej gotländska, då den är omöjlig att dölja).
Men stockholmare som begrepp har en varierande betydelse beroende på varifrån personen som yttrar ordet kommer ifrån. Om en norrlänning säger stockholmare så betyder det "person som bor nånstans i den där geografiska gröten söder om Sundsvall".
Obs, uttrycket fjollträskare existerar också, men även om det ordet besitter en viss negativ klang så är betydelsen ändå snarlik.
Och om en skåning säger stockholmare så betyder det istället "person härstammande från den förtryckande centralmaktens huvudfäste". Anledningen till att skåningar och stockholmare är så i luven på varandra stavas givetvis LOKALPATRIOTISM.
Lokalpatriotism är ett djupt rotat gift i alltför många delar av vårt avlånga land. Och då en människa blir så här pass konkret förfördelad av en sån skitorsak så är det inget annat än ett misslyckande på mänsklig nivå. Att motsättningar av det här slaget existerade på 1600-talet var en sak. Att dom fortfarande lever kvar är bara fånigt.
Hans jobbansökan "andades gott självförtroende. Sånt uppskattas inte här. Här gillar man folk som är lågmälda och timida", säger chefen vidare. Alla som har träffat en skåning vet att detta är skitsnack på hög nivå.
Inga andra människor som jag träffat tar upp sån plats som skåningar gör. Inte minst via dialekten. Den omvälver och slukar en, och våldför sig på ens öron. Det går liksom inte att ta sig runt den. Det finns ingenstans att gömma sig. Och aldrig i mitt liv har jag träffat en timid skåning. En skåning är stolt över att vara skåning, och skäms aldrig över att säga det.
Samtidigt är en stockholmare lika stolt över att vara stockholmare. Och jag är givetvis stolt över att vara norrlänning. Och stockholmare.Och skåning. Stolt över att vara svensk, skulle man kunna sammanfatta det med. Att dela upp människor i olika grupper på det här sättet saknar egenvärde. Och jag stör mig ordentligt på de människor som ser ner på sina medmänniskor, oavsett om de kommer från Skåne, Stockholm eller Teheran.
Eller skämmes tamejfaan, som Robinson-Erold skulle ha sagt.
...och säg för övrigt den jobbansökan som inte försöker sälja den arbetssökande i fråga? Men då vet vi det nästa gång vi ska söka jobb - var pessimistisk så är jobbet ditt. Eller ännu bättre - var lagom.
Andra bloggar om: skåne, norrland, stockholm, diskriminering
För det första: Stockholmare användes som skällsord av många även i justStockholm(stad i världen). Oftast så syftade det då på första generationens stockholmare som överkompenserade sitt storstadskomplex med backslick, fula dolce & gabbana-brillor och taskigt kamouflerad värmländska eller skånska (obs, ej gotländska, då den är omöjlig att dölja).
Men stockholmare som begrepp har en varierande betydelse beroende på varifrån personen som yttrar ordet kommer ifrån. Om en norrlänning säger stockholmare så betyder det "person som bor nånstans i den där geografiska gröten söder om Sundsvall".
Obs, uttrycket fjollträskare existerar också, men även om det ordet besitter en viss negativ klang så är betydelsen ändå snarlik.
Och om en skåning säger stockholmare så betyder det istället "person härstammande från den förtryckande centralmaktens huvudfäste". Anledningen till att skåningar och stockholmare är så i luven på varandra stavas givetvis LOKALPATRIOTISM.
Lokalpatriotism är ett djupt rotat gift i alltför många delar av vårt avlånga land. Och då en människa blir så här pass konkret förfördelad av en sån skitorsak så är det inget annat än ett misslyckande på mänsklig nivå. Att motsättningar av det här slaget existerade på 1600-talet var en sak. Att dom fortfarande lever kvar är bara fånigt.
Hans jobbansökan "andades gott självförtroende. Sånt uppskattas inte här. Här gillar man folk som är lågmälda och timida", säger chefen vidare. Alla som har träffat en skåning vet att detta är skitsnack på hög nivå.
Inga andra människor som jag träffat tar upp sån plats som skåningar gör. Inte minst via dialekten. Den omvälver och slukar en, och våldför sig på ens öron. Det går liksom inte att ta sig runt den. Det finns ingenstans att gömma sig. Och aldrig i mitt liv har jag träffat en timid skåning. En skåning är stolt över att vara skåning, och skäms aldrig över att säga det.
Samtidigt är en stockholmare lika stolt över att vara stockholmare. Och jag är givetvis stolt över att vara norrlänning. Och stockholmare.Och skåning. Stolt över att vara svensk, skulle man kunna sammanfatta det med. Att dela upp människor i olika grupper på det här sättet saknar egenvärde. Och jag stör mig ordentligt på de människor som ser ner på sina medmänniskor, oavsett om de kommer från Skåne, Stockholm eller Teheran.
Eller skämmes tamejfaan, som Robinson-Erold skulle ha sagt.
...och säg för övrigt den jobbansökan som inte försöker sälja den arbetssökande i fråga? Men då vet vi det nästa gång vi ska söka jobb - var pessimistisk så är jobbet ditt. Eller ännu bättre - var lagom.
Andra bloggar om: skåne, norrland, stockholm, diskriminering