Storheten i dålig humor
Men just dålig humor är särskilt intressant. Vad är det som gör dålig humor till just dålig humor? Är det min egen subjektiva uppfattning om vad som är lägre stående komik? Är det ett kulturellt fenomen? Människor uppväxta i Göteborg har onekligen en annan syn på vad humor är än vad resten av Sverige, för att inte säga världen, har.
Eller är det vad alla olika slags dålig humor har gemensamt, kärnan i dålig humor om man så vill - enkelheten - som utmärker den? Man behöver inte lägga i några högre intellektuella växlar för att skriva eller titta på en sketch innehållande en man med kostym, ett bananskal och en gräddtårta. Kan det vara så att det är människors ovilja att anstränga sig för att förstå på vilket sätt något är roligt som gör att den dåliga humorn är så välspridd?
Kan det med andra ord vara så att det är den dåliga humorns utövares och uppskattares låga intellektuella nivå som får dom att dra/lyssna på gamla, dåliga skämt om och om igen? Jag tror inte det. Men det hade varit ett snyggt, enkelt svar.
Jag tror att det har att göra med det som fascinerar mig allra mest med dålig humor. Nämligen min fasta övertygelse att utövarna av denna humor bara måste vara medvetna om att det dom säger egentligen inte är särskilt roligt på riktigt. Och att det är just detta faktum som gör det roligt. Jag kan inte tolka dålig humor på annat sätt än att utövarna helt enkelt är väldigt, väldigt sarkastiska i det dom säger. Och samtidigt så subtila i sin sarkasm att den knappt är märkbar.
Jag måste tro detta för att bibehålla mitt hopp för mänskligheten. Vi skrattar inte åt den uppklädde mannen för att han halkar på bananskalet och landar med ansiktet i tårtan, som så många gjort före honom. Vi skrattar åt sarkasmen, åt dråpligheten mannen utsätter sig för för att förmedla ett sarkastiskt budskap.
Snälla, låt mig få fortsätta hoppas.
(obs, hela detta inlägg är genomsyrat av en extremt övertydlig sarkasm.
om du anstränger dig lite så kan du se det. du klarar det! ge inte upp!)
Exempel på sarkasm.
Sarkasm (av senlatinets sarcasmos, som i sin tur kommer från grekiskans σαρκασμ?ς, från σαρκ?ζειν "slita sönder kött", "skära tänder (i raseri)", till σ?ρξ (gen. σαρκ?ς), "kött")