Fredrik Reinfeldts ögon

Det slog mig idag när jag läste tidningen att den där irriterande valpigheten i Fredrik Reinfeldts blick som jag störde mig så mycket på då han överexponerades exakt överallt under valrörelsen har försvunnit. Nu ser de mest kalla och hårda ut. Snudd på livlösa, faktiskt. Tror ni mig inte så har jag (givetvis) bevis. Bevismaterial A, bild av Reinfeldt tagen under våren 2006:

Reinfeldt Pre-Machtübernahme

Bevismaterial B, bild av Reinfeld från slutet av december samma år:

Reinfeldt Post-Machtübernahme

Hypotes 1: Makt förändrar människor.
Hypotes 2: Det är inte lika roligt att vara statsminister som det verkar.
Hypotes 3: Gräset är grönare på andra (oppositions)sidan.
Hypotes 4: Han valpar till sig bara när han fiskar röster.
Hyoptes 5: Hans kropp har tagits över av utomjordingar, och fjärrstyrs nu från månens baksida.

I vilket fall som helst så har jag i och med denna upptäckt fått lite nyvunnen respekt för mannen. Inte så mycket att jag ångrar att jag inte röstade på honom (hell no), utan mer på ett mänskligt plan. Han ser ut ungefär som om han jobbat i tunnelbanan i ett halvår.

Jag har sett dom där ögonen när jag sett mig själv i spegeln alltför många gånger. Det känns som om vi har något gemensamt nu, Fredrik och jag. Som om vi vet något, om den sköra tråd från livmodern till sjunde helvetet som är livet, en sanning, eller hemlighet, som bara vi två delar.

Men har valpigheten återvänt till nästa tv-intervju så är den här romansen för alltid över, Fredrik. Men tills dess så kommer jag att våga tro på att människor faktiskt kan bättra sig. Till och med förändras. Och våga tro att jag bor i ett land som styrs av en man med pondus och styrka, och ingen jävla bolibompa-mysfarbror.

Kommentera här: